min förlossning
Min Graviditet

Min förlossningsberättelse

Då tänkte jag äntligen ta mig tid att skriva min förlossningshistoria. Det har inte funnits mycket tid till övers då Zoe verkar känna på sig när jag vill skriva lite längre och börjar då skrika :p Nu sover hon som en prinsessa här bredvid mig i soffan och jag tänkte då passa på att börja iallafall. Det kan mycket väl bli så att det blir skrivet i omgångar, men jag publicerar det inte förrns inlägget är klart.

Tankar innan förlossningen

Jag var aldrig nervös inför förlossningen. Mitt förlossningsbrev innehöll inget speciellt förutom att jag ville ha både lustgas och epidural. Sedan en engelsktalande sjuksköterska om det fanns tillgängligt så att min pojkvän skulle förstå vad som händer hela tiden. Det går ju liksom inte att föreställa sig hur en förlossning kommer att kännas eller gå till. Det är heller inte så mycket du kan göra för att planera inför den, förutom vad du har med i förlossningsväskan. Jag kände därför att det blir bäst att bara låta det som sker ske. Det får gå som det går helt enkelt och det är inte så mycket att övertänkta innan. Vad som än händer så kommer du att klara av det 💪

Min förlossning

Mitt BF datum var den 17e Augusti, men bebisen var visst sin pappa upp i dagen och valde att komma sent, vilket hör till vanligheten, speciellt när det är första barnet 🙂 Natten till den 21a Augusti så sov jag väldigt dåligt. Jag vaknade på natten för att gå på toaletten och såg då att det kom lite blod. Jag blev självklart orolig att något var fel och började ringa till Södersjukhuset som jag hade valt att föda på. De berättade att allt verkade stå rätt till så länge det inte kommer mycket blod.
Det var inte mycket till tröst den natten då jag som höggravid och dötrött  istället valde att sitta och fundera resten av natten över hur mycket blod som är mycket egentligen? Självklart började man Googla också…

En sömnlös natt och 100 toalettbesök senare så kände man sig som en zombie hela dagen den 21a Augusti. Jag tänkte att om förlossningen sätter igång nu så kommer jag aldrig att orka den. Men som tur var så skedde inte detta utan jag bestämde mig för att satsa på en tidig kväll och ta igen min förlorade sömn. Trodde jag ja!

Min förlossning timma för timma

Trots att jag kände mig helt utmattad så kom jag inte i säng förrns strax innan 00.00. Luis ville sitta uppe längre och spela tv-spel och stannade därför i vardagsrummet medans jag gick och la mig.

00.00 – Värkarna börjar. Jag har känt något som liknar förvärkar innan, men hur vet man egentligen hur dessa ska kännas första gången? När de första riktiga värkarna började så var jag fortfarande lite osäker. Ska de inte göra ondare än så här? Är de verkligen riktiga? Kanske ska jag vänta lite till? Hur tätt ska de komma egentligen förresten? Det har jag ju inte alls någon koll på av någon dum anledning. Dags att börja Googla!

00.20 – AJ J*VLAR! Jo dessa måste vara the real deal. Men jag är så himla trött… kanske kan jag försöka sova lite grann bara..?

00.30 – Nej det gick inte! Men jag är alldeles för trött för att gå upp från sängen. Jag slänger iväg ett sms till Luis som sitter i vardagsrummet där jag berättar att jag tror värkarna har börjat.

00.45-01.00 – Luis kommer in i rummet och frågar hur jag mår. Han hjälper mig att googla ställningar som gör värkarna mer uthärdliga och vi får reda på att det ska vara 3-4 värkar var 10e minut innan det är dags att åka in. Just nu är det mellan 8-10 minuter mellan varje värk.

02.00 – Nu har jag stått på alla fyra, suttit på kuddar och grejat i en timma. Värkarna blir bara mer intensiva och kommer med tätare mellanrum. Nu gör det dessutom riktigt ont så jag bestämmer mig för att ringa Sös.

Samtal med Sös: Jag berättar att det är ca 6-7 minuter mellan värkarna och att de är väldigt intensiva. De säger åt mig att ta alvedon och försöka vila lite. Blir det olidligt så ska jag höra av mig igen.

02.10-04.00 – Värkarna kommer och värkarna går… det blir allt mer täta och intensiva och vid 04.00 bestämmer jag mig för att nu är det nog olidligt. Det är dessutom ca 4 min mellan varje värk.

Samtal nummer 2 med Sös: ”Ja hej det är Frida igen och nu tror jag minsann att det är dags! Nu måste jag få åka in.” Det jag får till svars då är att det tyvärr är fullt på Södersjukhuset och att de ska ringa till andra sjukhus för att se vart jag kan få plats. – Visst vill man ha det sjukhus man valt, men får man hamna på något annat så är väl det inte hela världen heller. Jag får veta att de snart ska ringa upp mig och berätta vart jag ska åka.

Samtal nummer 3 med Sös: Det var visst fullt i hela Stockholm. Så jag får information om att åka in till Sös för undersökning i ett provisoriskt rum som de sätter ihop så länge.


På plats på Södersjukhuset  

Ca 04.45 – Jag får ett tillfälligt rum där jag får ligga medans sjuksköterskor kommer in med jämna mellanrum och tar blodtryck, mäter bebisens aktivitet och till sist kollar om jag har börjat öppna mig.

05.00 – Oj, jag var visst öppen 6 cm redan! Inte konstigt att mina värkar är så pass starka!

Här får jag information om att just denna natt har varit kaos. Väldigt många bebisar som kände att det var dags att kika ut just detta datum, vilket har gjort att det blivit fullt i hela Stockholm. De som jobbar på alla sjukhus har därför fått skicka folk till Gävle hela natten. Även Uppsala, Norrköping och Nyköping var fullt. Jag är däremot alldeles för öppen redan och kan inte skickas vidare hela vägen till Gävle och blir därför prioriterad. Tack lilla bebis att du brås lite på mamma trots allt och den svenska stressen!

05.00-07.00 – Under dessa timmar får jag ligga i det provisoriska rummet utan någon smärtlindring då sjukhuset är fullt. Det är ett par som snart ska lämna och efter det ska personalen snabbt städa ordning rummet innan vi kan flytta in. Värkarna är väldigt starka men jag har snabbt lärt mig tricksen med att andas igenom dessa… helt utan att ha gått en endaste profylax kurs BAM!


Äntligen ett rum!

07.10 – Nu får vi flytta in i vårt förlossningsrum. Här bjuds det dessutom på lustgas och snart ska narkosläkaren komma med lite epidural, Halleluja!

07.20 – Lustgasen fungerar inge vidare… När kommer narkosläkaren egentligen?

Under tiden som vi väntar på epidural så kommer det in ett gäng trevliga sköterskor som ska kolla hur öppen jag är. I samma veva som de gör det så går vattnet. You’re welcome nursy!

08.00 – Nu var det dags för epidural. Juste! Har hört att denna bedövning känns lite obehaglig att sätta dit…

08.10 – Äh det där var inget, speciellt inte om man jämför med de värkar jag har. Eller hade. Nu känner jag dem inte alls längre.

Jag får veta att lustgasen inte hjälpte särskilt bra då mina värkar pikade direkt och aldrig riktigt byggdes upp. De kan även se på deras mätningar av värkarna att de värkar jag har är väldigt starka och de förstår att det måste ha varit jobbigt för mig innan jag väl fick komma in i ett rum.

Kommande timmar så ligger jag ner och pratar med Luis, är uppe och går och studsar sittandes på en pilatesboll. Epidural saktar nämligen ner förlossningsförloppet vilket gör att jag inte längre öppnas lika snabbt som hade gjort innan.

Med jämna mellanrum så kommer det in sjuksköterskor för att kolla läget, känner hur öppen jag är, samt fyller på med epidural. Vi blir även serverade vatten, äppeljuice, mackor och lunch.


Nu börjar det närma sig

De sista timmarna är lite mer oklara. Epiduralen hjälper inte riktigt längre och värkarna känns väldigt starka tillsammans med ett intensivt och smärtsamt tryck nedåt. Värkarna som jag tyckt gjort ont innan var ingenting jämfört med detta.

De ser på mätarna att mina värkar är väldigt intensiva och jag som normalt har en väldigt hög smärttröskel ligger och gråter. Det är sköterskor med mig hela tiden i slutet och de bestämmer sig till slut för att ge mig bäckenbotten bedövning. Bedövningen var väldigt obehaglig att ta och fungerade inte alls.

Sköterskan vill att huvudet ska sjunka ner 1 cm till, men till slut så säger de att värkarna är alldeles för intensiva och att jag ska börja krysta. Jag får dessutom lustgas igen och när värkarna kommer och jag ska krysta så näst intill hyperventilerar jag lustgas så att jag till slut är helt borta i skallen.

Under ett tillfälle börjar jag att hallucinera och ser mig själv med håret i en hästsvans och solbrillor stå framåtlutat mot mig själv där jag ligger i sängen. 

Jag krystar och krystar tills det att sköterskorna ber mig lägga mig på rygg istället. Där fortsätter sedan förlossningen. Det jag minns mest från detta är att smärtan inte är lika intensiv längre när jag krystar samtidigt. De säger till mig att de ser bebisens huvud och jag försöker trycka på mer och mer… och mer… och mer.
Att ha ett huvud på väg ut är kanske inte den skönaste känslan, men det brydde jag mig inte så mycket om just då. Det som var det jobbigaste var känslan av att vara helt slut i kroppen. Att trycka på och känna att det inte riktigt går, att man är så utmattad och bara vill ge upp.

Saxen åker fram

Till slut bestämmer de sig för att klippa. Huvudet är på väg ut men det går inte riktigt hela vägen. Att klippa gör de även för att undvika att du spricker.

Direkt efter att snitten har gjorts så kommer huvudet ut med nästa krystning tillsammans med resten av bebisen. Den lättnaden att inte behöva krysta mer och att höra sin nyfödda bebis skrika i ett par snabba sekunder innan du får den upplagd på bröstet för ett första möte.

Hud mot hud kontakt är viktigt i början fick jag förklarat för mig och jag tror att jag låg i nästan 3 timmar med bebisen naken på mitt bröst. Men tiden bara for förbi och det kändes knappt som en timma. Efter att ha hållit i bebisen i ca 5 minuter kommer jag dessutom på att jag inte vet om det är en pojke eller flicka. Jag får då berättat för mig att det är en liten flicka jag har fått ❤️

De första timmarna efter förlossningen

Vi lever som i en liten bubbla vi tre. Jag Luis och vår lilla tjej. Personalen kommer in med mat och dryck. De kommer in för att väga och mäta bebisen och vi får gissa vikt och mått. Allt skedde i rummet och bebisen lämnade aldrig vår sida under hela sjukhusvistelsen.

Jag ska sedan ta en dusch, men det tog ett tag att ta sig till badrummet. Jag höll på att svimma varje gång jag försökte gå, men efter en stund gick det vägen.

När vi är klara där så skjutsar en kvinna mig och bebisen i rullstol till BB hotellet där vi ska spendera våra två första nätter.

På plats finns det sjuksköterskor dygnet runt. Vi får ett jättemysigt rum med tillhörande badrum som har allt vi behöver till bebisen de första dagarna. Det serveras även en riktigt bra frukostbuffe varje morgon till min förtjusning. Efter att ha blivit mätt efter två tuggor den senaste tiden kan jag äntligen äta massor igen!

Här fortsätter vi leva i vår lilla bebisbubbla alla 3 tills det är dags att åka hem.

Tankar nu i efterhand

Den intensiva smärta jag kände vid de sista värkarna är nästan helt bortglömd. Minnet av dem började blekna redan de första dagarna. Det jag minns är spänningen och förväntningen av att bebis snart är här. Mina och Luis mysiga måltider under de timmar vi var på förlossningsavdelningen. När epiduralen kickat in och jag inte känner någon smärta alls och vandrar runt i rummet och studsar på en pilatesboll.

Mina minnen från förlossningen är mestadels glada och mysiga. Även om det gör ont så är det bara tillfälligt. Och det kommer ju dessutom något underbart och helt fantastiskt ut av det. Och ja, jag skulle absolut kunna göra om det!

Det tog sin lilla tid och det har blivit mycket skrivandes i omgångar då bebisen kräver mycket uppmärksamhet. Mn förhoppningsvis fick jag med allt det viktiga och intressanta 🙂

Bebisens första natt med oss på BB hotellet i sin lilla gubbfrilla ❤️

8 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.